tragisk och hemsk rubrik, jag vet. det tyder på att den där tjejen som skriver det inlägget måste tycka synd om sig själv, och självklart gör jag det.
jag har fått en inblick i hur handikappade har det, att behöva någon 24 7 som hjälper än med vardagliga rutiner, som att ta sig till toaletten och därförinnan ta sig upp från sängen eller från stolen, ta på sig eller vända sig om i sängen. jag kan för fan inte ens ta av mig mina egna strumpor eller ta mig upp själv från min egna säng. samtidigt som jag skrattar vill jag gråta för det gör så förbannat ont.
man klagar onödigt mycket över tristess och annat i vardagen men man ska vara lycklig varje dag när man har en kropp som mår bra, och ja, en kropp som man kan röra på. synd att det ska krävas något smärtsamt för att man ibland ska uppskatta det lilla.
think about it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar