Jag vill bara meddela er alla att jag fortfarande lever. Jag har redan funnit en ny karl i mitt liv. Min katt. Det känns som om att han älskar mig mer än någonsin just nu. Han känner verkligen att allting inte är som det ska, ibland sitter han och skriker och tittar mot dörren och han vägrar att inte sova på mig om nätterna.
Jag håller på att söker lägenhet för fullt, kanske kommer det ytterligare en chock då jag faktiskt förstår vad som hänt, kanske har jag redan bearbetat det värsta. Känns konstigt att skriva om min kämpetid här i bloggen, vet inte riktigt vilka som läser eller om han läser.
Känns kämpigt att veta att han finns med i så många inlägg i bloggen, jag försöker att inte gå tillbaka och plåga mig själv. Är dock svårt.
Jag tror på det där med att skriva för att bearbeta tankar och känslor. När allt kommer omkring är det din blogg och du skriver vad du vill. Känslan av att människor man inte känner (jag till exempel) läser om de innersta tankarna kan vara jobbig men det finns något stärkande med att skriva. Människor vill väldigt sällan illa, och vågar man dela med dig kan man bli stärkt men också hjälpa andra på vägen. Det är vad jag har lärt mig åtminstone. Gå inte tillbaka och läs inlägg förrän du känner dig redo. Det blir bara självplågande och jobbigt. Lätt för mig att säga, jag vet. Men det kommer en tid när du kan göra det utan krossat glas i magen. Om jag hör någonting om en ledig lägenhet lovar jag att hojta till!
SvaraRadera