Nu är det offentligt, Louise Cederlund, singel. Jag är lika chockad som många av er läsare som inte redan visste om detta. Jag befinner mig i chocktillstånd fortfarande och är nere i botten. Att bli lämnad efter sju och ett halv år var något jag aldrig trodde skulle hända mig och jag lever på ett sätt i förnekelse, i ett zombiemoode, samtidigt som jag helt klart förstår vad som hänt. Jag ser honom överallt och han spökar i mina drömmar. Hur går man vidare efter att någon man trodde var ens livs kärlek lämnar än?
Jag kämpar på med mitt liv som aldrig förr och med små steg försöker jag acceptera vad som hänt och vad jag ska göra härnäst. Tack alla ni fina vänner och mamma som stöttat mig och som stöttar mig. Utan er hade jag inte rest mig ur sängen.
Det låter så klyschigt men jag vet hur det känns. Jag vet också vilken jävla skithelvetesväg du har framför dig. Det skulle vara fel av mig att säga någonting annat, men det skulle och vara fel av mig att inte säga: det blir bättre. Man kanske inte tror det när man befinner sig på botten, men det blir bättre. Under tiden kan man prova överkonsumtion av musik, rödvin och smink. Och vänner förstås. (Fast jag rekommenderar dig så klart inte att dricka så mycket, det kändes bara lämpligt i sammanhanget).
SvaraRaderaTänker på dig.
SvaraRaderaTack, och tack Cilla för en värmande kommentar.
SvaraRadera