De senaste dagarna har jag varit i ett slags zombietillstånd samtidigt som jag vill spricka och leva ut mina känslor. Jag känner mig utsatt, men samtidigt älskad. Det finns gränser på hur mycket en människa kan ta och hantera innan hjärnan utsätts för kaos och allting bryter ut och tar överhand. Idag nådde jag min gräns.
Tack alla ni fina som ställer upp. Och nej, det handlar inte om någonting livsviktigt. Det är privat men jag kände att jag behövde skriva av mig. Helst av allt vill jag krypa ner i Peters famn men han är ute och ränner på Hultsfredfestivalen. Good Timing, or not.
Sista idioten är inte född än gumman:) tyvärr
SvaraRadera