en hel verklighet.

jag publicerar nu en av mina noveller jag skrivit efter en del förfrågningar. kopiering är förbjuden om ni inte hänvisar tillbaka texten till mig.

En hel verklighet

Jag har på mig min skära och sommarsvala klänning när jag dansar fram över den gröna ängen som pryds av otämjda prästkragar, tusenskönor och vallmoblommor. Doften av dessa tillsammans kittlar skönt i näsan och jag njuter av känslan då mina bara fötter omges av det vildvuxna gräset. Känslan av gräs mellan mina tår försvinner alltför hastigt och i stället träffas min kropp av ett starkt obehag. Jag vaknar i ett ryck, öppnar mina söndergråtna svullna ögon och ser en av många råttor sakta gå över mina fötter i hopp om att finna någonting att äta. Ännu en gång sparkar jag av en råtta från mina fötter och verkligheten gör sig påträngande påmind.

Den fräna doften av urin träffar min näsa när jag sätter mig upp på den smutsiga, tunna lilla madrassen som jag spenderar några sovande timmar på varje natt. Doften är fortfarande frän men den besvärar mig inte lika mycket längre som den gjorde i början av min tid här. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna vänja mig med en sådan motbjudande miljö som jag lever i och det förvånar mig än idag, att jag på något sätt accepterat att det här är mitt hem just nu. Jag kan till och med uppskatta när någon av mina cellkamratar slår mig gul och blå. Har jag tur hamnar jag i fängelsets sjukrum där jag under undersökningen får spendera några minuter i någonting som påminner mig om en säng. Om inte, påminner smärtan mig om att jag fortfarande lever.

Nummer 357 är mitt tilltalsnamn. Jag anlände med tretton andra kvinnor till fängelset Wang Hao i sydöstra Kina för ungefär två år sedan som fånge nummer 357. Fängelset är fullt av kvinnor med olika nationaliteter och åldrar. Vi är uppdelade som packade djur, som grisar innan de ska slaktas, i celler med fjorton personer i varje cell. Det finns inga fönster utan bara några gallförsedda minimala hål som är för små för att släppa in solljus men ändå är så pass stora att de generöst släpper in myggor och kackerlackor. Efter bara några dygn var min kropp fylld med såriga bett.

I min cell är det medstadels kinesiska kvinnor som sitter inne för mord eller prostitution. Det fanns en kvinna från Frankrike som anlände en månad efter mig, som jag lärde känna lite flyktigt. Hon avrättades som så många andra här som inte lär sig att anpassa sig och följa de hänsynslösa regler som livet på Wang Hao för med sig. Det finns endast tio sängar med madrasser så tunna att järnstängerna skär in i ryggen och endast tio små halvrostiga hinkar uppraddade för våra behov i vardera cell. Fyra personer får varje natt sova utan säng för det finns ingen av kvinnorna här som vill dela med några centimeter av sin ägodel och därmed riskera att bli av med den. Sedan den franskan kvinnan avrättades har jag hållit mig för mig själv. Det finns ingen här som förstår svenska och nästan ingen kan mer än några få ord engelska.

Jag försöker att inte tappa tidsuppfattningen här inne genom att rista in streck med en liten sten varje dag på en av cellens fuktiga stenväggar. Om 1095 streck, när fem år har gått får jag komma hem till den gröna blomsterprydda ängen utanför mina föräldrars hus.

En gång i veckan får vi gå utomhus och tvätta våra kläder och oss själva i kallt, rostbrunt vatten och oftast är det stor trängsel vid den lilla brunn vi alla ska dela på. När nästan alla kvinnor står nakna i kö med sina undernärda och gråsmutsiga kroppar går jag i stället och letar reda på en plats där solens strålar når in över den högra muren. Oftast står jag på denna plats alldeles för länge och njuter av de varma strålarna mot min sköra hy och jag glömmer nästan bort att tvätta av mig. Trots att det är väldigt fuktigt och varmt inne i våra celler är det en skön värme jag träffas av utomhus. Det är en värme som påminner mig om att naturen fortfarande lever, att det finns liv.

De första veckorna förlorade jag många kilon från min redan smala kropp och varje gång jag såg mig speglas i brunnens vatten rann mina tårar ner som en fors längs kinderna. I flera veckor såg jag sakta mig själv tyna bort, brytas ner och alltmer likna ett skelett än en levande människa. Jag vande mig med att mitt annars bärdoftande tjocka hår blev skört och tunt i brist på näring. Även att jag ibland har tur och blir erbjuden att låna lite insmugglad tvål blir inte håret rent. Den häftiga svettlukten från min kropp försvinner tillfälligt men känslan av olja i håret har jag lärt mig att leva med. När vi åter är i cellen har hinkarna blivit tömda, men inte rengjorda så den till en början avskyvärda avföringsstanken finns fortfarande kvar. Som jag i Sverige vande mig vid doften av frisk luft, som av sommarregn på den varma asfalten, har jag här vant mig vid avförings och urinstank.

Ett vackert skrivet brev hemifrån lyfter upp min tillvaro en gång varje månad och det är det brevet jag lever på tills nästa brev är i min famn. Breven får mig att inte tappa förståndet och sedan mina första dagar här har jag haft ständig brevkontakt med mina föräldrar och med min bror. I mitt första brev jag skickade vädjade jag om att de inte skulle komma ner och hälsa på mig. Jag skulle inte ha klarat av att se deras upprivna ansiktsuttryck på andra sidan glasrutan i mötesrummet. Jag skämdes alldeles för mycket då. Det kändes som att jag hade skämt ut min familj och jag hör än idag min fars stränga men oroade röst ”vad var det jag sa flicka lilla, man ska inte lita på främlingar”. Men jag litade på en främling. Jag tog glatt emot en porslinsask med en vacker drake på, som jag fick efter att ha handlat en kinesisk klänning på en marknad. En perfekt ask att ha de örhängen i som jag fyndade dagen innan. 

Från att ha slagit i helvetes botten kände jag en strimma hopp när min advokat kom och besökte mig för några månader sedan, han sa då till mig att tack vare mitt goda uppförande och hans kontakter hemma i Sverige, kommer jag att få återkomma hem efter min halva dömda tid. Det är 177 dagar, 177 streck kvar på stenväggen nu och jag ber till Gud varje morgon och kväll om att det kommer att ske. Att jag äntligen ska få lämna detta helvete och återvända hem till ängen och till min frihet. Han har ordnat med ett hotellrum jag ska få bo på en natt innan för att fräscha upp mig innan han personligen ska hjälpa mig till flygplatsen och hem till Sverige. När någon får lämna fängelset innan domens slutdatum så färdas detta rykte som en löpeld mellan de olika cellerna och fångarna. Mina cellkamrater har blandade känslor över att jag ska bli fri. En del har gråtit med mig och vad jag tolkat, varit lyckliga för min skull.

Jag minns känslan av ljummet vatten från hotellrummets dusch när det landade på min kropp, doften av tvål och smaken av tandkrämen i min mun. Jag minns att det nästan frätte på min tunga på grund av den starka mintsmaken men trots det använde jag upp en hel tandkrämstub den kvällen. Morgonen efter, när jag skulle ta flyget hem, var en av de bästa dagarna i mitt liv. Mitt hår var rent efter att jag tvättat det säkert ett tiotal gånger kvällen innan och de långa slitna topparna var avklippa med hotellrummets röda sax. Solen lyste fritt på min pannkaksmätta kropp och mitt pass var åter i min hand efter fem år. Mitt pass, min biljett hem.

Idag undervisar jag ungdomar i olika skolor om hur oerhört viktigt det är att inte ta emot föremål från främlingar. Det är lättare än man tror i dagens läge att smuggla droger. Jag hade ingen tanke på att det fanns heroin gömt under ett osynligt lock i asken jag fick av kinesisk man på marknaden. Jag skäms inte längre. Vistelsen och prövningen på Wang Hao har fått mig att bli en starkare individ och idag är jag glad över att jag får berätta och dela med mig av min historia. Jag är lycklig över om jag kan rädda en enda själ från att göra samma misstag som jag.  I mina mardrömmar sitter jag fortfarande i den trånga cellen och hör hur råttorna krafsar men tack vare att jag, nästan varje dag, besöker ängen och andas in frisk blomsterdoft och låter skogsvindarna smeka min kropp avtar drömmarna allt mer och jag återgår sakta men säkert till en hel verklighet.